Miss Child

En sak som inte hände rmig speciellt ofta inträffade idag, jag blev kallad fröken. Det har hänt ett antal gånger under den tiden jag har varit teorilärare på ponnylekis, vilket är ungefär ett år nu, men det känns lika konstigt varje gång. Som att inse att jag börjar bli äldre och snart är vuxen ungefär samtidigt som jag känner att jag är långt ifrån att ens vara i närheten av vuxen.

Jag fick lego i julkapp förra året och blev jättelycklig över det, jag älskar Disneyfilmer, att leka är jättekul, jag har nästan alltid massor av överskottsenergi och jag har alldeles för mycket och för bra fantasi. Det låter inte som en vuxen, utan snarare som ett barn, men vuxen, eller åtminstone stor är vad jag är för de här barnen. En fröken liksom, tillräckligt stor för att kunna kallas fröken.  Lägg till faktumet att jag fyller arton om mindre än tre månader och blir myndig och allt det där och jag blir nästan rädd.

Nej, men man kanske är ung så länge själen är det typ. I så fall kommer jag nog aldrig växa upp, men samtidigt så känns det helt okej. Kära lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur