I alla fall, jag som många andra såg tv3s nya program Mammor & Minimodeller i måndags. För er som inte gjorde det så är det ett program om sex tjejer som är någonstans mellan 7 och 11 (tippar jag på, jag vet faktiskt inte allas exakta ålder) som tillsammans med sina mammor får vara med i en modellskola och det kommer sändas under ett par veckor. Tanken ska väl vara att ge flickorna lite inblick i modellvärlden och lite erfarnehet, samtidigt som mammorna ska lära sig hur de ska kunna stötta och hjälpa sina barn på bästa sätt.
Nu ska det här inte handla om grejen med barnmodellande och att sminka och raka benen på barn. Så länge man inte går för långt och det fortfarande är på barnens nivå och så länge man gör det till en lek tycker jag ändå att det är okej. Det är inget fel med att tycka om att klä sig fint eller tycka om att bli fotad, oavsett om man är barn eller inte. Det jag reagerade mest på var det här med att pusha barnen.
Fyran hade en satsning för ett par år sedan som handlade om barn som hade stor talang och brinnande intresse för något och som hade siktet inställt på att nå så långt som det bara gick. Jag ska bli stjärna hette det. Att ha en dröm och ett brinnande intresse tycker jag absolut inte är fel, det ska man få ha oavsett ålder. Det jag tycker blir fel när man är så liten som barnen är i de här två programmen blir om föräldrarna går in och pushar för mycket. Självklart ska man stötta som förälder och komma och titta på matcher, hjälpa till och skjutsa och intressera sig för vad det är barnet håller på med, men när man bryr sig lite för mycket om resultatet går det för långt. Jag har varit funktionär på ett antal ridsportstävlingar för ponnyer och hur vanligt är det inte med helt hysteriska föräldrar som blir mer besvikna, och i värsta fall arga, än vad barnet själv blir? Den enda som har rätt att vara ledsen och besviken i det fallet är barnet. Föräldrar kan ju självklart tycka att det är synd och så, för det är ju klart att det är kul när det går bra för ens son eller dotter, men går det dåligt ska man främst finnas där för att stötta och trösta och säga att det går bättre nästa gång.
Något annat jag tycker är hemskt är när man börjar blanda in sponsorer och att signas till olika agenturer hit och dit. Alla vet att barn har många olika drömmar och kan ångra sig angående vad man vill göra i framtiden. Själv har jag velat bli både veterinär, kock, skådespelare, sångerska och dagisfröken och inget av dem är något jag fortfarande vill satsa på även om jag älskar djur, mat, att skådespela, musik och barn. Det är väl i så fall dagisfröken som är lite likt då eftersom jag har siktet inställt på att bli lärare. Min poäng är i alla fall att man ångrar sig så många gånger och det är ofta samma sak med sporter. Även om det inte är omöjligt att en nioåring som är jätteduktig dansare, om vi tar det som exempel, älskar dansen nu betyder det inte att han eller hon vill göra det fortfarande om kanske bara ett år. Man ändras väldigt mycket och får intresse för andra saker under de här åren och jag tycker att man ska kunna så sluta med en aktivitet om man vill utan att behöva oroa sig för att föräldrarna ska bli arga eller att det finns något sponsorkontrakt eller sådana saker som ligger där och man vet att de kommer bli arga. Det enda som är okej är väl att man måste gå klart terminen för att man redan har betalat hela terminsavgiften och då kan utnyttja tiden för att kunna ångra sig igen om man känner att det blir roligt igen eller bli helt säker på att sluta. Efter de sista månaderna behöver man ju inte hålla på med det igen och ingen behöver bli arg eller förlora pengar.
Nej, låt barn vara barn i den bemärkelsen att de får byta intressen och drömmar hur många gånger de vill. Vuxenvärlden där man inte kan göra så, utan måste vara mer säker kommer ikapp en snart ändå och tills dess ska allt få vara på lek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar