Framtiden

Framtiden. Det är något jag funderar ganska mycket över faktiskt. Vad jag ska göra direkt efter gymnasiet, vart jag ska läsa på högskola sedan, vart jag ska bo och så vidare. Jag har redan som en liten plan/önskedröm som går till så fint som att jag tar studenten och åker till London för att vara au pair i någon familj med minst två söta små barn. Efter så pass lång tid som det tar för mig att sluta vara skoltrött så komemr jag hem och börjar plugga till lärare på något bra universitet. För tillfället tror jag att Linköping är det jag helst vill gå på, men sådant kan ju ändras med tiden. Där någonstans får jag gärna träffa någon söt pojke som är the one och som jag sedan gifter mig med och får barn med.

Det där när barnen ska komma är ju också en liten spännande fråga. Jag har alltid tänkt mig att jag kommer få mitt första barn när jag är 23. Det känns som en lagom ålder enligt mig och lite ironsikt nog fick mamma mig det året hon skulle fylla 23 (jag är äldst av mina syskon), mormor fick mamma det året hon fyllde 23 (mamma är också mormors första och enda barn) och gammelmormor fick mormor när hon skulle fylla 23 (också äldst). Dessutom har ju alla äldsta varit döttrar. Jag ser ett visst mönster, så vem vet, om sex år kanske jag sitter här med en dotter i famnen,om jag nu sitter hemma hos mamma på hennes kökssoffa som då komemr vara 17 år. Enda kruxet är väl att ag inte komemr vara färdigutbildad än och det kan ju bli ett litet problem. Jag kan ju i annat fall börja med att träffa på den där söta pojken så ser vi vart det leder.

För övrigt skulle ungen se ut ungefär så här, om jag nu får barn med min lilla kändiscrush Damian McGinty

Nej, men det känns som att jag redan är klar med gymnasiet nu, trots att jag bara har gått halva tiden. Det är lite jobbigt att veta att jag måste gå lika lång tid som jag redan har gått. Jag är ju klar, jag vill bara ta på mig en studentmössa och springa därifrån liksom. När jag faktiskt är i framtiden och inser allt jag måste ta hand om, helt själv finns väl i och för sig risken att jag längtar tillbaka till när jag hade en mamma att bo hemma hos, men det får jag ta då. För tillfället vill jag bara att livets rulltrappa ska gå lite fortare så jag kommer till framtidsvåningen någon gång.